Charrolajn

Några rader ur en låt jag har på en gotländsk skiva jag införskaffat mig som den gute jag försöker vara;

En dag är du en av dem, som har levat förut i en svunnen tid
En dag, kanske länge än, ska du vaggas till ro, själen finna frid
Dina gärningar, ditt ord, din tro vandrar vidare i dina barnbarns blod
Så som havet bär var våg i sin famn famnar tillvaron evigt människan

Tänker ni någonsin på det? Att en dag är det vi som är från förr. Vi som levde på det som då kommer att ses som en stenålder.

Gud, vad ska framtidens människor tänka om Oss som lever nu? Kommer det ens att stå något om Mig eller Dig någonstans? Eller kommer jag försvinna och de spår som jag kanske satt efter några år med i historien kommer suddas ut eller ingen vet att det var jag och sen är jag bortglömd. Det finns så många bortglömda människor med historier som ingen någonsin kommer få höra. När man går på en kyrkogård kan man inte låta bli att tänka på vilka alla de där människorna var, vad hade de att berätta som det nu är försent för att få höra, livsöden.
Min tid är bara en milliesekund av all tid som hittills gått med människor som vandrat omkring på samma platser som oss. Om mindre än 200 år kommer inte ens mitt eget släktled veta vem jag var.

Jag vet inte, är det sorgligt?! Eller har varje person helt enkelt sin tid att förfoga över och sen lämnar man över till nästa att göra sitt bästa. Det som var det var. Det som retar mig mest är att jag inte får vara med mer. Jag vill vara med, livet är för bra för att  jag ska vilja förpassas till historian.

Arkeologi och osteologistudier gör att man tänker för mycket. Egentligen möter jag så många öden i skolan varje dag. De finns där, människorna som levde i en svunnen tid. Jag träffar dem varje dag med osteologin men jag vet inte vilka de var...